Folkminnen

From Käglans bygdeförening
Jump to: navigation, search

Hilding Celander

”Det var en bonde i Lysinge som hade bisar. Ock de tröskade ock mokade, ock aldrig vart det slut. Ock drängen, som var där, han skulle ock ta reda på det där en nätt, ock då var det sju tomtebisar som kom ock knogade på var sitt ax: >Åhå, jaja, sju milar ock sju skylar!> stånkade de. >Jag skall, jägarn anamma, ge er, ni får gå ända åt hälsike med era sju skylar!> drog han till. Ock sen var de borta, tomtebisarna. Ock det blev fattigt för dem.

Ja, han grannen till honom hade ock bisar. Men han ville bli av med det där. Så kom han upp på logen en natt, ock då satt det tre stycken där ock spelade om deras själar. Ock då sade han åt dem: >Ni får gå ända åt hälsike ock spela,> sade han, >nu är det jag som sköter gården>. <ock de bad, han skulle städja dem, de ville inte ha mer än säx styver var,men han ville inte ha dem. Ock sen dess vart han av med dem ock. (”Men att han inte ville ha dem, han hade ju nytta av dem?” (Hilding)) Usch näj, det där kan fäll aldrig vara av Gudi, det är fäll den håles anhang. Se när han föll ner till jorden, då föll de med, somliga i sjöar ock somliga i skogar ock somliga i tomter, ock det vart sjörå ock skogsrå och tomtegubbar. Så där står det i katekesen. (Anna i Bredmossen) s.21.

(Bisar = tomtar / mokade = knogade, arbetade)

När jag var bara, var det bröllop i Stora Andtäppan. Så kom det en gesäll ock bad att få spela för dem. Ja , det fick han fälle. Ock han spelade, så stickorna har kunnat hoppa på gålvet. Ock sen när det led mot tolv, så blev han så svart i ögonen, ock han spände ut ögonen, ock så frågade han, om de ville följa med honom ut, skulle de få se den hårde. Men det var fälle ingen som ville. Han slängde flöjten ifrån sig på bordet. Ock där låg han ock spelade för sig själv, men drängen sprang på dörren, ock när vi såg efter, så stod han ock slogs med grinstolpen, tyckte vi, ock fäktade med armarna och levde. Så kom han in igän ock var alldeles uppsvettad. Då hade han slagits med hin håle. (Anna i Bredmossen) S.25-26

Karl Pärsson ock jag vi skulle åt Örebro ock sälja havre. Jag var på gården med lyktan, ock då kommer han ock frågar: >Följer du med nu?> - >Ja, jag skall just spänna för nu> sade jag - >Jag åker före till Djupdalen, där har jag min havre> sade han. Ja, jag åkte i väg en stund bakefter, men vid Varggropen där stod det en karl i vägen för mig, ock hästen blev vild ock reste sig, så jag måtte fram till huvudet på honom. Ock han slog med skankarna, så jag trodde, han skulle fördärva både mig ock sig själv, ock då sade jag åt karlen: >Är du av Gudi, så släpp mig fram, men är du av själva fan, så ryk ock ränn!> drog jag till. Då gick han ur vägen litet, ock jag åkte förbi. Men när jag vände mig om, då var ha så stor, ja en säx sju alnar, ock ögonen de stod som tekoppar i skallen på honom. Jag brukar säga, att inget kan skrämma mig, men då vart jag rädd, järtat bultade som en spikhammare, ock hade jag inte haft vagnen att hålla mig i, så hade jag aldrig kommit fram.

Erik i Backen var åt kvarnen, ock sen när han kom vid Varggropen, så var det som en gumse som skrek. Ock han härmade honom. Ock det följde efter honom ock skrek. Ock när han kom hem, vart han sjuk, så han kunde inte göra något på ett par dagar.

Erik Ersson var ock fast vid Varggropen. Han skulle gå hem och for ikull. Då svor han till. Då fick han en örfil. Då svor han till en gång till. Då fick han en örfil igän. >Men då teg Erik Ersson>, sade han. (Erik Hindersson) s.27

Det var en torpare … Hon födde ett barn, ock han skickade drängen ock bjöd Hobärgsgubben till fadder. Gubben frågade, vem mer skull bli fadder. >Trumslagaren> sade drängen. >Ja då törs jag inte gå> sade Hobärgsgubben, >han har slagit till mig en gång med trumpinnen, så låret gick av. Men ni skall få en riktig faddergåva ändå> sade han >ock sen får ni skriva mig för fadder>. Drängen hade en stor tunnsäck med sig, ock gubben öste i tre skovlar silvpängar. >Brukar de ge mer?> - >Ja, fälle ger de mer> sade drängen, ock så sparkade han på säcken, så det gick hål i botten; ock sen höll han den över en lada. Den andra öste på han, ock han höll på att bli alldeles utfattig, för drängen sade ideliggen, att de brukade ge mer. Ock sen så gick han väl hem med det där. Ock torparen han vart så rik, när han fick så där mycket, för de skrev Hobärgsgubben för fadder. (Anna i Bredmossen) s.33

Här på allmänningen har det varit mycket skogsrå ock tocket där. – Det var jag ock min syster, vi gick i skogen ock plockade bär. Ock när vi hade kopparna fulla, sa jag, att >nu skall vi lulla åt farmor, får vi gå hem>. Ock vi hojade, ock det svarade det långt i öster. Ock jag funderade, att hon långe var så långt, ock jag gick opp på en sten ock tittade. Ock då kom det en lång rad, det var tocket där rådande, större ock mindre, ock de hade vita kläden på huvet allihop – nog var det ett halvtjog. Ock flickan hon vart så rädd så, ock jag gick på stenen ock hojade efter farmor igän, ock då svarade det åt rakt annat håll, rakt emot. Då började vi springa hemåt, ock då fick vi se en rad med hundar, som sprang i linjen, ock de skällde ock levde alldeles förfärligt, ock sen försvann det. (Lulla = ropa med hög, sjungande röst / Linjen = rågången)

De hade en källa här i mossen, som de tog vatten ur, när den här var slut. Ock jag skulle ut efter vatten en kväll, jag kom med krukan alldeles som nu, ock då får jag se en gumma vid stenen där, hon var i särkärmar ock hade ett kläde på huvet. Jag tänkte, det var granngumman, ock jag tyckte, jag skulle väl inte möta hänne ute, så jag gick in. Men det kom ingen. Då gick jag ut och tittade, ock då var hon försvunnen.

Ock en gång kom det en karl i blå jacka gående här förbi smedjan. Ock jag tänkte, han kunde gå in ock ta något, så jag gick ut. Ock då var det ingenting. Ock då såg jag honom så regalt, som jag ser honon (dig).

En annan gång kom det en ridande förbi, ock det gick som ett stenkast ock upp på stenmuren ock in i skogen. Ock då vart jag just lite haj, ock jag sprang efter, ock upp på muren, och då var det justsom en hög som rörde sig under en tall. Det var rådande, som bodde här ock hade makt i gamla tider, innan det vart byggt och bebott(Anna i Bredmossen) s.39

Vid Lysinge hade de en kolbotten, där de fick se hänne lite emellan. Ock där gick det så bra till kola, så de körde kolveden långa vägar för att få kola den där botten. (Per Erik i Klämman) s.43

Ja, vid Munkeboda var det en flicka som de fälle sa var bytbarn. Hon var sju ock tjuge år, när hon dog, men hon var inte större än ett årsgammalt barn, ock fingrarna var som strupstickor, ock en riktig kroknäbb till näsa hade hon, för det har jag sett själv. Jag var på bröllop där – det var systern hännes som blev gift – ock då satt hon där ijämte soffan, hon kunde inte stå själv. De sa, systern hade sett den riktiga systern, men de kunde inte få tillbaka hänne. Ja dödgrävarna grävde upp en barnkista här om dan, det var inte annat än ormbleck i kistan, det kanske var efter hänne … ja, hocken vet? För det skulle fäll vara något kvar efter människoben. (Madam Vattenström) s.49

Vid Lyshemsfallet där eldade de där gubbarna (rådande) var julafton, ock det såg vi. … >Nu har du varit så länge i mitt fall, så nu säger jag ut dig, skrillhällsfarbror> sa han (Björn i Fallet) . Ock hur han pratade, så kom det gnidandes ett par stora hästar, så det brakade, ock jag var så rädd, så jag kunde ha dött. Men var det inte besynnerligt: nästa jul såg vi inte till något i fallet, utan de eldade i skogen bredvid. SSå de lydde. (Anna i Bredmossen) s.51 (Nedtecknat 1906)

Det var en torpare i Lysinge, som hade sådant där i sitt fall. Han var slugare han. Han plockade ihop en hoper järnskräp, nära invid där den där gubben hade sitt, ock det eldade han på om julafton. Ock då kom den där gubben dit: >Vad är det där du har att elda på? Det är ju bara skit. Annar skall du få se, om du kommer till mig.> Ja, han gick med, ock när han kom dit, då hade gubben en hel hög med guld och silver ock eldade på. Men torparen han suttade kniven på det , ock det slocknade. Men då var det bara benrular alltihop, hästhuvun och hundben ock tocket där. Men han tog med sig så mycket som han orkade bära, ock hängde upp det på gärdesgården. Ock sen på morgonen när han kom ut, då hängde det fulla gärdsgården med silverkannor ock silverkedjor …Ock då sade det där rådandet: >Hade jag trott dig om det, så hade du inte fått se mitt>. Andra julen gick han dit igän och eldade, ock det gick likadant, ock han fick så mycket han orkade bära. Men då han kom tredje julen, då vred gubben huvut bak ock fram på honom; se då hade ha fäll inte mycket kvar, ock det ville han fäll själv. Ja, det har hänt mycket förr i världen. (Anna i Bredmossen) s.52-53

(Hilding Celander, 1922, Närkiska folkminnen, från Lillkyrka och Vinön.)


Dialekt

Vara = Skygg (Vildsvinen är så vara).